Läs Sharons poetiska berättelse om vägen från utmattning

Sharon gick rehabprogrammet 2016. Som de flesta andra, hade hon redan kämpat mycket länge med sina symptom. På en uppföljningsträff lämnade hon över ett häfte där hon med ett intensivt och poetiskt språk beskriver sin långa väg till "Ett möjligt liv". Vi publicerar den med hennes tillstånd och hon tycker att det är roligt om den blir läst, väcker tankar och kanske viss igenkänning. Framöver funderar Sharon på att skriva en hel bok i ämnet, och även ta upp frågan om utmattning som symptom på ett samhällsproblem. 

Här kan du läsa utdrag ut hennes berättelse:

Anteckningar från resan mellan det omöjliga och det möjliga

av Sharon

RÄDSLAN OCH KONTROLLEN:

Rädd att inte somna, att vakna och inte kunna somna om. Rädd för plågan och lidandet, de sömnlösa nätterna. Rädd för tröttheten och smärtan i kroppen. Rädd att bli så där akut trött så jag knappt kan stå på benen, allt snurrar och paniken pressar sig in i kropp och sinne. Stunder då kraven hopar sig, allt ogjort som måste göras…

...kontrollen som är ett desperat försök att komma undan den mest förlamande rädslan, skapa lite utrymme, göra upp en plan, röja en väg. Jag skyndar mig att bli klar med listan för att hinna ta det lugnt….sen. Kontrollen, kalendern, listorna och planeringen blir mitt främsta livsinnehåll...snaran dras åt hårdare, varv efter varv.

UTMATTAD:

Jag tar semester, sjukskriver mig, vilar upp mig. Så fort jag känner mig lite bättre kavlar jag ivrigt upp ärmarna för att ta itu med allt det ogjorda. Jag besöker läkare, kurator, sjukgymnast och psykolog. Jag försöker jobba deltid, jobba halvtid, sjukskrivas heltid…

Utmattningen är först en känsla, senare ett tillstånd. Då går det inte längre att vila eller sova sig pigg igen. Du blir överkänslig mot all form av stress, eller okänslig, kroppens signalsystem är satt ur spel och du överreagerar eller reagerar inte alls. Du försöker och försöker att bringa ordning i kaoset, du är ju en stark och duktig människa som inte ger upp, som alltid haft lite till att ge om det verkligen gäller…

INSIKT:

Till slut kom insikten att det här går inte längre, på riktigt. Men den kom inte på en dag, det tog många år, ett decennium. Jag behöver hjälp för att förstå vad som gör mig sjuk och att ändra på det i mitt liv som gör mig sjuk. Inte några veckors sjukskrivning och ännu en utredning som talar om att jag är frisk som en nötkärna och fullt arbetsför. Jag är inte ensam, stressrelaterad sjukdom drar fram som en epidemi…efter över ett decennium av sjukdom finns äntligen tillräcklig kunskap samlad för att få professionell hjälp.

VÄNDPUNKT:

Det är ingen vilokur att läka en sönderstressad hjärna. Du kan inte vila dig frisk när hela ditt system skriker att NÅGOT MÅSTE GÖRAS. Därför stavas återhämtningen aktivitet, fast med andra saker än du brukar fylla dina dagar med.

Du blir lyssnad på och dina symptom tas på allvar, blir noggrant utredda och behandlas. Du får kunskap och förståelse för hur du hamnat här och vilka gamla mönster som behöver förändras. Ditt jobb är att lära och öva ett balanserat och hjälpsamt sätt att äta, sova, andas, motionera, vila tänka, hantera känslor och bara vara. Du får lära dig att hitta din kropps egna lugnande signaler.

ACCEPTANS:

En dag upptäcker jag att jag faktiskt andas fritt, att liv strömmar genom min kropp alldeles av sig självt. Jag behöver inte göra någonting alls, jag är trygg, jag andas, mitt hjärta slår och det enda jag behöver göra är att vara.

Trycket över bröstet, oron i själen, smärtan i kroppen och känslan av att NÅGOT MÅSTE GÖRAS har inte försvunnit. Det som hänt är att jag har upptäckt ett parallellt spår som kanske funnits där hela tiden. Jag visste ju redan att gränsen mellan kaos och harmoni är tunn som silke. Det nya är att kunna befinna mig där och veta vägen dit. Min kropps egna lugnande signaler ger mig ett litet andrum, skjuter in en kil mellan mig och min smärta, gör att jag inte behöver vara min smärta, även om den finns. Detta är acceptans, inte som i att ge upp, falla och resignera, utan som i avspänd närvaro med vakna sinnen. Om jag faller så accepterar jag det också, tar mig varsamt upp och börjar om igen. Nu vet jag hur jag ska göra. Sakta, sakta smyger sig ett lugn in i del efter del av kroppen och livet.

VÄXA:

Det har blivit dags för det riktigt svåra, att hålla balansen och utveckla trygghet i en tillvaro fylld av krav, händelser och miljöer som sällan tar hänsyn till min känslighet. Min allra största utmaning blir att hålla emot min egen drift att, nu när jag äntligen har energi igen, med iver och otålighet ge mig in i nya projekt.

Att kämpa och ge järnet för allt vad jag är värd

                                             Är från och med nu

Endast möjligt så länge jag först ser till att

Stanna upp      andas landa      i mig själv

för en stund.

Ju intensivare uppgift ju fler pauser planerar jag in.

G o d a  t i d s m a r g i n a l e r  o c h  e n  p l a n   f ö r   å t e r h ä m t n i n g   ä r   l a g.