Acceptans - frihet eller fängelse?

Ny svensk doktorsavhandling

Vad innebär acceptans egentligen? Frihet eller fängelse? Nu har det kommit en svensk doktorsavhandling som undersökt rehabiliteringsdeltagares syn på acceptans. Den visar att upplevelsen av kroppen är central. I början kan acceptans verka som ett hot och ett misslyckande, att det inte finns någon väg framåt. Men den kan bli till ett utmanande projekt, ”Hur kan jag relatera till min oförutsägbara kropp?” Många med smärta har mer eller mindre tagit avstånd från kroppen. Men när man ger sig själv utrymme att varva ned och upptäcka kroppen på ett nytt sätt, ökar kroppsmedvetenheten och det blir möjligt att gradvis börja lita mer på den.
 I avhandlingens intervjuer har det framkommit två helt olika vägar genom rehabiliteringen. Den ena är att rehabiliteringen möjliggör en kroppslig förändrings- och läroprocess, som gör att deltagaren förs närmare acceptans. Den andra är att motståndet mot förändring förstärks och acceptansen inte kommer närmare.
 Här är fyra olika sätt att se på acceptans, fyra huvudgrupper i rehabdeltagarnas berättelser:
 1.Acceptans som frigörelse: En kroppslig läroprocess där konflikten ”Vem styr, jag eller smärtan?” blir löst. Kroppen och jaget börjar samarbeta, vilket flyttar fokus från ”hantering av smärta” till ”hantering av sig själv”.
2.Acceptans som ett erkännande av behovet av förändring: Fokus är på att återfå känslan av kontroll, istället för att vara ett offer för smärtan. Att i den processen sätta sig själv främst, få kunskap om smärta, och upptäckten att man faktiskt kan göra skillnad öppnar för en känsla av egenmakt som tar en närmare acceptansen.
 3.Acceptans som ett sätt att uthärda ambivalens: Fokus för acceptansen är då de känslomässiga reaktionerna på smärtan, kampen i att leva med smärta. Acceptans i den här meningen innebär att lära sig mer om sina kroppsliga upplevelser och att se sina känslomässiga reaktioner som rimliga i situationen. Det finns en medvetenhet om att kroppen både kan vara en väg till ett meningsfullt liv, och ett hinder för det.
 4.Acceptans som misslyckande: Fokus hålls kvar vid det förflutna, på hur det var före smärtan kom. Man värjer sig mot att röra sig närmare acceptans, eftersom det skulle betyda att ge upp striden och erkänna att det inte kommer att bli bättre. Den här synen på acceptans och motståndet mot att påbörja en förändringsprocess, underhålls när målen med rehabiliteringen är oklara, eller om den enskilda deltagarens eget ansvar är otydligt.
 Slutsats för oss: Varje enskild väg till acceptans har sina utmaningar. Och vi vårdpersonal behöver kunna se och stödja var och en på ett sätt som hjälper och underlättar vägen till acceptans för just den personen!
 Avhandlingen är skriven på engelska och heter: “The meaning of acceptance and body awareness for individuals living with long-term pain: implications for rehabilitation” och är gjord av fysioterapeuten Gabriele Biguet på Karolinska Institutet. En länk till avhandlingen hittar du här: https://openarchive.ki.se/xmlui/handle/10616/46571

Bilden kan innehålla: en eller flera personer